Nuts about nutrition

I lördags var det dags för Kolmården Trail Marathon. Loppet startade redan vid 8 så jag och Sebbe gick upp före 6 för att hinna med att äta frukost och smälta maten lite innan det var dags att springa. 

 

Första milen gick väldigt lätt. Jag och Sebbe sprang tillsammans så vi fick påminna varandra om att ta det lugnt och inte springa snabbare än 7 minuter per kilometer för att spara på krafterna.

 

Jag tror det var runt 15 kilometer som jag först började känna att det började bli lite tungt. Runt 20 kilometer låg solen på och krafterna var på botten. Vi hade sprungit i cirka tre timmar då så förmodligen var våra kolhydratförråd tömda vilket kan göra att löpningen känns extra tung. 

 

Vid 23 kilometer låg den andra vätskekontrollen på banan. Tyvärr var sportdrycken slut så vi kunde bara fylla på med vatten, banan och en liten bullbit. Vattnet svalkade oss inte tillräckligt så när vi några kilometer senare sprang förbi en bäck beslöt vi oss för att skölja av ansiktena och svalka av oss. Jag tror att det hjälpte ganska mycket för jag återfick lite krafter för några kilometer till.  

 

Vid vätskekontrollen hade vi fyllt på varsin vattenflaska men runt 30 kilometer började vattnet ta slut. Jag fantiserade om vattenmelon och det enda som gav hopp var tanken på nästa vätskestation vid 35 kilometer. Vid 33 kilometer stannade vi för att dricka upp det sista vattnet. Vi passade då även på att sätta oss ner för första gången under loppet och när jag gjorde det kände jag att jag var lite yr. Vi disskuterade våra möjligheter lite snabbt och kom fram till att vi inte ville ge upp. 

 

Innan loppet hade vi bestämt att mamma och pappa skulle ha lite extrakläder och peppa oss inför den sista biten vid Skvättsjön där även den sista vätskekontrollen låg. Jag och Sebbe hälsade snabbt på mamma och pappa och doppade än en gång huvudena i det svalkande vattnet innan vi sprang vidare till vätskestationen några hundra meter bort.

 

Den här gången fanns det sportdryck så vi stannade till och drack flera glas med vätska. De sista 7 kilometrarna var sen väldigt backiga men vi klarade den sista biten och sprang i mål på 6 timmar och 18 minuter. 

 

Med tanke på att det var vårt första maraton, den backiga terrängen och solen är jag väldigt nöjd med tiden. Såhär i efterhand är det lätt att tänka att man inte hade behövt stanna så länge vid varje vätskestation men jag vet samtidigt att jag förmodligen hade svimmat om jag inte fått i mig all vätska. 

 

Jag ångrar lite att jag inte drack mer i början av loppet. Den första milen drack jag bara några klunkar och jag tror att det bidrog till att jag kände mig så uttorkad senare under loppet. Nästa gång (ja det ska bli en nästa gång) så kommer jag satsa på bättre utrustning och ha vattnet närmare till hands så man slipper ta av sig ryggsäcken, dra upp dragkedjan och ta ut vattnet för att dricka.  

 

Trots att både jag och Sebbe sprang loppet i Nike Free skor så har vi inte känt av några värre skador än lite blåsor på fötterna och ont i senorna på ovansidan av fötterna. Det känns skönt att både benhinnor och våra knän klarade av den stora påfrestningen på kroppen. 

 

Jag är otroligt glad att vi tog chansen och sprang loppet. Vi genomled de flesta faser tillsammans och peppade varandra. Nu vet jag att min kropp och psyke klarar av betydligt mer än vad jag tror. Jag har också blivit ännu mer förtjust i löpning och längtar tills jag är tillräckligt återhämtad för att ge mig ut i löpspåret igen.